När en dröm blir till verklighet.

Godmorgon på er, hoppas ni har sovit gott!
Nu ska jag försöka sammanfatta sju år i en text, och försöka med ord beskriva och berätta hur min högsta dröm bröt ner mitt liv totalt.

När jag var liten drömde jag om att bli astronaut, att sätta mig i rymdraketen och skjutas upp i rymden. Det var då mitt drömyrke, och jag höll fast vid det himlans länge. Men mellan tredje och fjärde klass ändrade jag uppfattning, jag började bli mer tjejig av mig. Jag började intressera mig av hår, smink, naglack osv, ja ni vet. Min mamma hade alltid klippt mig, så jag hade inte riktigt förstått den underbara känslan att komma in i en salong där det luktar shampo och stylingprodukter där man utlämnar sig själv till frisören och blir ompysslad och fin. När jag för första gången kom in till frisören, en tjej jag kände, så kände jag direkt  "det här är vad jag ska jobba med". Jag blev helt fashinerad och hjärnan ställde bara in sig på det. Sen dess har jag hållt fast vid det.

Det var nu först på högstadiet jag började förstå allvaret med skolan, att det var skolan som skulle styra min framtid. Att det var dom betygen som skulle bestämma om jag kom in där jag ville eller inte. Jag har alltid fått höra att det varit jätte höga betyg och kände att det skulle bli en omöjlighet. Jag har aldrig varit bäst i skolan, inte heller sämst. Jag har legat någonstans där mitt i mellan. I åttan började jag känna pressen rejält. Jag tog hem uppgifter, åkte till skolan även när jag var sjuk, och om jag inte orkade vara kvar eller inte orkade åka dit så åkte vi och hämtade skolböcker. Mitt mål var att komma in på frisörprogrammet! I nian kom alla nationellaprov, stora arbeten, uppsatser, vanliga prov och mycket läxor. Det var då min kropp sa ifrån, ungefär efter första terminen. Jag orkar inte gå till skolan, både hjärnan och kroppen skrek "vilaaaaaaaaaaa!" men jag gick ändå, till den dagen jag inte kunde ta mig ur sängen på morgonen. Det var hemskt! Jag hade ingen ork, ingen lust, inget tålamod. Ingenting fungerade. Efter en vecka tog jag mig modet att berätta för vår vikarie Kalle. Och för er som tänker - det kan väl inte vara så svårt att berätta att man mår dåligt? Jo, det var det faktiskt för mig. Jag har svårt att visa mig svag, jag vill klara allting själv, utan att be om hjälp. Jag är jävligt envis faktiskt, vilket har både sina för och nackdelar. Anyway, jag grät och grät och grät under den här perioden, jag trodde min dröm var helt utom synhåll för mig, allting kändes helt meningslöst och jag undrade 'varför lever jag ens'. När jag berättade för Kalle fick jag all hjälp jag kunde få, all creeds till honom, verkligen! Han hjälpte mig upp ur skiten, han hjälpte mig att se ljust igen. Han flyttade prov så jag max skulle ha ett per vecka, vilket var allt jag klarade av. Jag gick totalt in i väggen. Den 15 April vände allting. Det var dagen då det preliminära intagningsbeskedet kom till skolan. Jag kommer ihåg att jag inte fattade vart man skulle kolla, så jag kollade på mina poäng och det lägsta antagna. Då hade jag 215p och låg precis på gränsen, lägta intagna var 215. Okej tänkte jag, gick upp i kafeterian när Emma skickade ett meddelande där det stog " Cornelia, du vet att du kom in på Ljunkan va? :D:D:D:D:D:D:D:D " Då tänkte jag " hur vet hon det?" Sen kom hon upp och berättade, vi kramades och tårarna kom! Jag kunde inte hålla emot, glädjetårar är nog det bästa som finns! När tårarna slutade var jag tvungen att gå ner och kolla i pärmen, jag såg att det stod " du är preliminärt intagen till Hantverksprogrammet frisör på Ander Ljungstedts gymnasium. Då kom tårarna igen, och jag var tvungen att ringa hem. Det var en underbar känsla!  
Men när det var en månad kvar av skolan så kom ytterligare ett ras. Det var i sammband med miljödebatten och det blev verkligen för mycket igen. Då hade vi fått tillbaka vår ordinarie lärare, men jag orkade inte berätta allting om igen.. Jag mailade till Kalle och bad honom berätta för Erika hur det  låg till och vad som hade hänt. Snäll som han är så ringde han, och berättade precis hur det var. Senare på dagen fick jag ett samtal hem, det var min lärare och hon ringde verkligen och peppade mig och berättade för mig hur duktig jag var och hur nära jag var mitt mål - men ändå mådde jag inte bättre.. Hon sa iallafall att mina so och svenska betyg redan var säkrade så jag inte behövde göra debatten för deras skull. Men sen hade jag chansen att höja mig i NO. Jag tog det som det kom och förberedde mig inte mycket alls, jag tänkte "räcker det så räcker det, jag orkar inte anstränga mig mer nu". Jag gjorde debatten för no-läraren och blev grillad totalt. Jag tänkte att nu är det kört. Sen traskade skoldagarna på i bra takt och snart så stog vi där i kyrkan och fick våra slutbetyg. Jag öppnade och räknade ihop till 235p! En höjning på 20p på den nivån är inte dåligt för en termin. Sen kom sommarlovet och det var en evig väntan på intagningsbeskedet.  Den 1 Juli kom det, jag var på stranden med ett par vänner när mamma ringer och är överlycklig i telefonen, helt full av glädje. Jag frågade "vad är det mamma?" Då var det intagningsbeskedet som hade kommit. Jag fick en så himla konstig känsla i kroppen, visste inte om jag skulle skratta eller gråta, jag ville bara få veta! Mamma och pappa kom ner till Varamon med brevet iallfall och där stog jag och öppnade det.. spänningen var sjuk. Malin var med mig och stog även hon och väntade på att få veta. När jag öppnar kunde jag int sluta le, det var som om mina kinder hade fastnat. Mamma, pappa och Malin blev jäteglada för min skull och kramar och pussar kom från alla möjliga håll. Jag visste knappt vad som hände, för hela jag var uppe i himlen och svävade på rosa moln. Ända sen den dagen har jag längtat till skolan.
   Jag vill speciellt tacka alla som trott på mig, och som har ställt upp för mig. Det stödet jag känt från er är något jag aldrig kommer glömma. Ni som peppad mig, sagt åt mig att jag måste fortsätta, att inte ge upp. TACK!

Nu är det bara idag och imorgon kvar, sen är dagen här, dagen jag väntat på så länge.
Både läskigt, spännande och roligt ska det bli, jag hoppas iallafall att det kommer gå bra!

Love

Kommentarer
Postat av: Becca

Du skriver riktigt bra ! :)

Jag är fick tårar i ögonen när det var sorgligt

och log när det var lyckligt.

Grattis du förtjänar verkligen det här!

Lycka till puss <3

2009-08-16 @ 13:41:57
URL: http://rebeccahallstrom.devote.se
Postat av: Cornelia - svar:

Naw, tack Becca!

Pussss <3

2009-08-16 @ 17:39:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0