anniefilippa

Hello sunshines!
Har bollat lite med mig själv och kommit fram till att det inte blir så grundligt om min mörka period. Dels vill jag inte att folk ska tolka det hela fel och så är jag inte ute efter att någon ska tycka synd om mig.

Jag kommer även att kalla det för "det" för att undvika att bli påhoppad för att jag använt fel ord ytterligare en gång.
Anyway, ni som följt min blogg sen jag började skriva har redan fått läsa om vad som orosakade allt detta från första början. (Detta inlägg hittar ni här) Ända sedan den dagen, eller perioden kan man nog säga, har "det" kommit tillbaka i perioder. Jag kan inte beskriva känslan och rädlsan för när en sådan period kommer, det är omöjligt att sätta sig in i situationen om man själv inte varit där..  Så när jag kommer ner i "det" fallar allting, all lycka rinner av mig och jag har jättesvårt för att ha roligt. Mina tankar är i en helt annan värld till stor del hela tiden. Saker och skämt som jag egentligen skulle acceptera och tycka var hur roliga som helst blir istället jättekränkande och jag vill bara gråta.. Det räcker att någon skulle säga, en dag som är en riktigt dålig dag, det fattar du väl själv? för att jag bara skulle vilja springa iväg, gömma mig och bara gråta. I och med att jag varit med om det här nu sen i nian är jag stark, men samtidigt riktigt svag som person. När "det" kommer så drabbas jag av panik, ångest, attacker, sårbarhet, lättirritation, svettningar, sömnsvårigheter, orkeslös och framförallt stress. 
   Det som nog har gjort mig mest sårad och frustrerad är att väldigt få förstår hur jag mår! Speciellt vuxna, lärare till exempel. "Det är bara komma ifatt och kämpa så blir det bättre" Nej, det blir det inte! Och jag tycker såhär - borde inte någon,  kuratorn, syv, mentorn, skolsyster, rektorn, eller vilken lärare som helst upptäckt att något varit fel när man knappt är i skolan för att man inte klarar av det.. det handlar inte om lathet vilket många vuxna tror. Jag VILL gå till skolan, jag VILL vara på lektionerna och jag VILL lära mig och få bra betyg. Men jag Kan inte.. "Det" har bidragit till hög frånvaro, massa proiv att ta igen, och att jag nu bara nöjer mig med godkänt i allting.
   Tar ett exempel på utmattning : en dag kände jag att nu är det fan bra!!!! Jag behöver hjälp, och det är fort. Jag orkar inte ens med mig själv längre. Jag ringde till vårdcentralen och fick i korta drag, väldigt korta drag, berätta vad mitt problem är, vilket var väldigt jobbigt och påfrestande. Den dagen orkade jag inte göra mycket mer och sov bort hela dagen istället..     Det är ganska läskigt, mina sömnproblem bara ökar.. Jag har svårt för att somna, och när jag väl somnat så vaknar jag inte. Det kan gå både 13,15 oich 17 timmar, jag blir rädd för mig själv och har börjat sätta klockan på en "sluttid" då jag måste vakna om jag inte blivit väckt innan.

Kort och gott avslutar jag där.  Sitter mer gråten i halsen och klarar helt enkelt inte av att skriva mer. Det är också en grej som "det" bidragit till - att prata/berätta om "det" slutar alltid i tårar.

~ Jag har insett att jag inte är någon superhjälte som klarar av allting, ibland måste man också få hjälp ~

Peace&love
/C